Ian Downing, England:
Det är inte som om jag hade upptäckt dubbel-helixspiral eller kall fusion, men det har varit ett fenomen att denna enkla pudding har blivit världsberömd. Jag vill inte prata om det mycket i dessa dagar, ifall jag låter som en av de gamla rockstjärnor som alltid bara haft en träff och insisterar på att tala om för alla vid varje tillfälle. Men om jag får frågan brukar säga detta, som jag råkar tro är sant: Ingen uppfinner maträtter - de utvecklas.
Detta är hur det gick till:
I slutet av 1960-talet fanns ett frö till en livsmedelsrevolution i omlopp. Utrikes resor och Elizabeth David fick den brittiska allmänheten att förstå att det fanns mer än kokt nötkött och plommonpuré att äta. Jag hade avslutat en tvåårig cateringkurs i Swindon college, hyfsat kompetent och hade fått ett jobb på en liten restaurang i Berkshire som assisterande kock. Egentligen fanns det bara två kockar så jag var också första kock, andre kock och handräckare.
Russell ver den som gjorde alla viktiga saker som huvudrätt, patéer och konditorier - Jag gjorde resten. Russell hade sina hemliga recept varav ett var en efterrätt han hade förts tillbaka från Amerika kallade han ”Blum’s Coffee Toffee Pie”. Men det var ingen hemlighet att det sällan fungerade att göra denna kaka. Kolan gjordes av kokande socker, smör och grädde för att skapa en smidig, tjock knäck som hälls i en bakelseform, toppad med vispgrädde smaksatt med kaffe. Ibland tjocknade det inte alls, andra gånger det torkade till betong. När Russell kastade sina pajer fick jag om inte annat, lära mig konsten att spotta svordomar.
Jag flyttade till ett köksmästarjobb på en liten restaurang strax utanför Sussex. Jag tog alla Russell hemliga recept med mig men glömde BCT pie som den kallades i köket. Skit förkortning (BC står för något helt annat). När jag säger köksmästare menar jag egentligen att jag var den enda kocken - så nu kunde jag göra allt viktigt tillsammans med andras slavgöra. Det var tidigt sjuttiotal och matrevolutionen var i full gång. Det fanns mer i livet än RäkCocktail och Steak Garni. Jag uppmuntrades att ta initiativ, så Ratatouille, TaraMasalata och Moussaka visades på mina menyer. Då under ett samtal med min syster berättade hon för mig om kokande burkar av kondenserad mjölk vilket gav en mjuk kola. En idé tog form i mitt huvud - jag skulle återuppliva BCT pie.
Ägaren till denna restaurang, herr Nigel Mackenzie, var aldrig sen att hoppa på mina ideer. Orden “säkert kan vi göra detta ännu bättre” fortfarande ringer fortfarande i mina öron. Han beslutade att det krävs något annat, en ny dimension, lite av en nypa här och där. Vi prövade några olika varianter, vissa var OK, vissa var direkt motbjudande, men jag måste säga att den dagen vi gjorde det med ett lager av bananer vi visste att vi hade en MegaHIT i våra händer.
Nu kan det naturligtvis inte kallas BCT längre och Nigel kom på ordet “Banoffi”. Vi tyckte det var oerhört dumt men det var på den tiden då “Lucy Moxon’s Lemon Posset” och “Tipsy Pudding” var vanligt menynpråk. Utan namnet skulle vi inte ha kunnat spåra den ökande populariteten för detta hopkok. Det började med återkoppling från kunder som ringde för att boka bord och samtidigt kontrollera att den fortfarande var på menyn. Inom ett par år började jag se den på en massa menyer på andra restauranger, (kockar kollar alltid in andras menyer oavsett var de är - du kan läsa mycket mer än bara mat från en meny). Vi fick höra att folk som kom tillbaka från utlandet rapporterade att de sett Banoffi på menyer både i Australien och Amerika och det fanns även historier om att den även serverats på Downing Street #10 och Buckingham Palace.
Det var länge sedan och nu har varje stormarknad en egen version och det finns Banoffi glass, kex, choklad och diverse andra rätter - och nej, vi har aldrig gjort ett öre från detta. Även om en av oss hade varit slug nog att varumärket namn, och förutom varje företag som vill använda idén hade bara fundera ut ett annat namn. Du kan inte få royalty från ett påhittat recept, men jag kan inte se att det egentligen skulle vara något mer ogenomförbara eller mer komplicerat än i musikbranschen. Men det är inte poängen, jag skiter i det, OK! IOFS. Det skulle vara trevligt att få ett öre för varje Banoffi som görs i hela världen. Jag bryr mig inte att jag inte kommer att bli ihågkommen Jag gillar bara det faktum att för många år framåt kommer någon någonstans att göra en Banoffi pie. Men! Jag har inte uppfunnit det - det utvecklats.
Nigel Mackenzie skaffade småningom en blå skylt på utsidan av restaurangen som säger att Banoffi-kakan uppfanns där, och då någon frågar berättar han en ny historia varje gång om hur det kom till, förmodligen endast av tristessen att behöva upprepa sig. Min favorit är den om hur en burk kondenserad mjölk av misstag föll ned i en buljonggryta en dag – välsigne detta misstag.
-Ian Downing
